ÄNGLAR, VI ÄR INGA ÄNGLAR

Umeå stad - timmarna hade börjat sina på ännu en bitterljuv, disig Lördagskväll i November, och med den rätta mängden tömda tiotvåor bakom mig så vandrade jag fram i slasket på väg emot den kommande spelningen på Scharinska villan.
Raubtier var namnet för kvällen - rovdjuret från Haparanda, den diseldrickande besten från vildmarken. Ett band som i detta lilla landet lagom, med glimten i ögat, faktiskt vågade köra fullt ut med stenhård, krigspräglad metal på svenska.
Ytterligare argument var överflödiga, detta var något som man inte kunde missa och därför hade det självklart även laddats upp med deras album - ”Det finns bara krig,” på förfesten tidigare under kvällen.
Något så bristande för svenska rockband som sång på den egna hemspråket, drar oundvikligt tankarna till de numera kultklassiska LOK – det enda bandet som dessförinnan lyckats demonstrera för mainstream-musik-Sverige att det fan visst går att köra tung rock på svenska. (Även om vi kan lämna uppföljaren Lillasyster till historien utan kommentarer.)
Men det var också den enda liknelsen emellan de två banden, tung musik på svenska, något som med lite eftertanke säger en hel del mer om den svenska rockscenen än banden i sig.
Det fanns därför inga val - man blev helt enkelt skyldig till att se dem live för att kunna bedöma deras musik utifrån vad den faktiskt var, och inte vad ens hjärna i brist på bättre associationer, började jämföra den med. Den snabba genomgången på förfesten hade gett mersmak men ändå lämnat mycket öppet för kommande intryck.

Frågan var därför simpel – kunde bandet göra ett avtryck, eller skulle det bli ytterligare ett koncept som inte riktigt nådde fram, bara för att sedan sedvanligt bli klassat som bra för att vara svenskt?
Kunde metal verkligen fungera på svenska, detta själlösa, byråkratiska språk som hittills ansetts för tamt för att kunna använts effektivt inom rockmusiken?
Medan jag drog fram fötterna i slasket och smsade Bobo (det lilla metalfreaket till följeslagare jag har till alla tänkbara spelningar i Umeå) så kände jag mig optimistisk och lämpligt full för att den kommande uppgiften som låg framför mig. Ja, väl insvept i dimman var man redo, och efter ett snabbt avbrott på färden för att möta upp Bobo och köpa cigg, så anlände vi ganska snart framme på Scharinska.
På scen var än så länge ett annat band i full gång, så vi tog varsin öl och slog oss ned för att arbeta oss in i dimman ytterligare några steg. Vägen ur realismens mörka träsk var för länge sedan utstakad för kvällen, men för att klara färden framåt in i rock´n roll romantiken så behövdes mer bränsle.

Rockmusiken har i grunden alltid handlat om uppror och där och då var alla på plats för den personliga revolten emot vardagens tristess och det systemsatta livet vi alla blivit framavlade till. Eller var kanske detta bara vad man föreställde sig medan jag avnjöt av ännu en av kvällens kalla, min egen romantiska skildring av den verklighet som sakta förändrades framför mig för varje klunk som kroppen förtärde - vem kunde ärligt säga varken eller i det läget?
Men hur som helst så fanns det en viktigare fråga i luften - hur det kom sig att världens mest spridda musikstil aldrig kunnat etablera sig funktionellt på vårt eget hemspråk. Rock, hårdrock och metalband hade alltid funnits i Sverige sedan stilarna gjorde genomslag i musikhistorien, men tomrummet av band som sjungit på svenska har aldrig blivit fyllt, trotts undantag och tappra försök. Frågan hade grott inom mig sedan LOK-tiden och eftersom jag genom mitt skrivande naturligt kommit att utmana känslan i mitt eget språk så fick det nytt genomslag under en kväll som denna. Det fanns uppenbart själ inom svenskan, något som med lätthet kunde bevisas med något så simpelt som faktumet att knappt en enda person kunde vara tyst om du slängde på trallpunkkungarna Dia Psalma på stereon under någon random fest där ute i riket.

Svensk musikhistoria var full av punkband som under generationer effektivt hade använt sig av svenskan, så problemet låg därför inte i språket utan i stilen, ja närmare bestämt den romantiska känslan av – larger then life – som rockmusiken präglades av. En attityd från rockens ursprung, rösten för den amerikanska ungdomsrevolutionen som globalt kom att inspirera flera generationer till personlig uppror och individuell frihet världen över.
Denna anda var inget som hade haft en chans att etablera sig i svenska riket - detta lilla landet lagom, vars kulturella folkhemstradition och jantelag kan summeras upp med det enhetliga budskapet - Du ska inte tro att du är bättre eller mer än någon annan..
Genom en historisk grötmix av klasskamp, avundsjuka och kollektiv, politiskt revolution så har individuell framgång i lilla landet lagom har aldrig blivit bemött med respekt, utan snarare med (självklart lagom mycket) avsky och förakt. Rockmusiken kom här istället att bli representerad av proggband och trubadurer, för att sedan bli axlad av punken med sin naturligt, kollektiva prägel – band som alla delade den anspråkslösa attityden att inte försöka vara något speciellt, utan bara representanter för ett större budskap. (Vår största rockstjärna Thåström, är en punkare – I rest my case.)

Svenska rock, hårdrock och metalband fick därför inte något annat val än att skapa den distans och romantisering som krävdes för att musikstilen skulle fungera – att sjunga på engelska och satsa på turnéer utomlands.
Men i denna tidsepok av finans, arbete och bostadskriser så är vi alla, i denna växande globala värld, mer utelämnade till oss själva än någonsin och därför även i tydligt behov av det individuella upproret. Men fanns det representerat bland folket på Scharinska den här kvällen, eller hade rockens anda i Sverige helt reducerats till sociala konstellationer enbart baserad på samma musiksmak?
Fanns något äkta kvar i musiken, någon anda kvar, eller var den lika meningslös som var och av oss där ute?
Var detta ens något som man i dimman kunde få grepp om en kväll som denna?
Frågorna gnagde undermedvetet i mitt bakhuvud medan vi, i väntan på att bandet skulle börja, utmanade ödet genom att aktivt och engagerat öka risken för kommande lungcancer. Men efteråt hann vi knappt tränga oss fram till baren innan det var dags - besten från Haparanda hade anlänt.

Med varsin öl i näven så skyndade vi oss in i spanska salen och rörde oss framåt emot scenen som goda och självklara företrädare för den allmänna artigheten och det hövliga folkvettet – men förvånansvärt nog så kom vi oss inte längst fram, salen var redan packad av entusiastiska lyssnare, stämningen låg på hög nivå och det var tydligt att folk verkligen såg fram emot detta.
Men fan, här hade vi ett uppdrag att sköta - en skyldighet för bedömandet av musiken, så med lite ihärdighet så nådde vi slutligen fram till andra raden medan bandet äntrade scenen.
Nivån på trycket som skapades då krigsmaskinen startade upp och mynnade den slagkraftiga (och kommande klassiska) frasen – DET FINNS BARA KRIG –chockade till och med frontmannen Hulkoff själv och man kunde se förvåningen i hans ögon under de första ögonblicken av refrängen. Bandet hade uppenbarligen inte förväntat sig att möta denna hop av redan så hängivna och uppspelta anhängare denna novemberkväll i Umeå - men där var vi alla, laddade med blodad tand, alkohol och förväntan. (Men i avsaknad av den öl som inom kort självklart blev utknuffad över mig.)
Men förvånande eller inte så levererade krigsmaskinen det tumult vi alla var ute efter och bevisade onekligen att industrimetal på svenska var ett koncept som höll och självsäkert stod på stadiga ben.

Utelämnade till en härjad värld som staplade kris på kris på kirs, så var vi här i lilla landet lagom verkligen i större behov av äkta rock´n roll romantik än någonsin tidigare, och här fanns plötsligt den norrländska besten på plats för att påminna oss om att vi inte var några änglar i vita klänningar, inga efterhängare av normer eller traditioner. Inne i dimman som man då var, och en del av denna kontrollerade galenskap som vi alla där representerade,
så kände man sig som en del av ett storslaget uppror emot vår kulturella jantelagstradition. Om detta var sant, enhetligt eller ens rimligt spelade ingen roll – känslan fanns ändå där av en meningslös, kulturell revolution som ingen skulle få ta del av mer än vi som var där just då. Jag och Bobo stampade, skakade och vrålade i takt till den krigshärjade musiken, och fick genom denna stridslystna anda, för en kort stund, verkligen utlopp för vår personliga frustration emot vardagen. Livet kunde verkligen kännas som en evig kamp ibland, men här fanns kompensationen och inspirationen för att röra sig framåt.
Detta var ingen blek kopia eller någon slags efterapning, detta var äkta vara som drog dig med sig och berikade möjligheten att stå ut och emot det realistiska träsket.
Rabutier hade kommit för att stanna, och bara med den passionerade skaran av fans från denna kvällen i åtanke, så kunde man känna sig säker på att vrålet från vildmarkens rovdjur skulle eka i många år framåt.

/ Kaleman